viktcoachen

Det är så himla kul det här, men ack vilken tid det tar!
Jag är född med (eller kanske uppfostrad till) att om jag ska göra något så ska jag göra det engagerat. Kanske inte alltid bäst eller ens jättebra, men åtminstone vill jag göra mitt bästa...

Nu har jag insett att jag inte har den tiden. När det blir ett "måste" är det dags att tänka om! Om det blir en förändring kommer jag gärna tillbaka, men att sitta här och babbla icke-motiverande strunt är slöseri på både din och min tid!

Du som just nu läser de här raderna och vill fortsätta hålla kontakten - prenumerera gärna på mitt veckobrev på www.mabra.com eller skriv ett mail till mig på [email protected] så skickar jag det gärna!

I övrigt sällar jag mig till alla gratulanter! Även om våra servrar just nu är tvärsega på grund av denna kungaförlovning, så tycker jag att det måste vara härligt för dem att äntligen ha kommit till skott! Hoppas de får njuta lite som "vanligt folk". Det är de säkert värda! Hipp hipp hurraaaa!

En vecka i Frankrike gör att man inser att det finns andra sätt att leva än det invanda... Vi tycker att det är så självklart att kommunicera med mail och att det ska finnas bredbandsuppkoppling överallt, men trots att Frankrike är ett civiliserat land, funkar det helt annorlunda än här. Framförallt pratar man med varandra - hela tiden! Det är ett himla babblande... Jag som stapplar mig fram på mina 37 år gamla franskkunskaper har fullt sjå med att förstå åtminstone en del. Man prioriterar annorlunda på något vis. Man tycks prata istället för att maila! Och så kan man fortfarande betala med check!

Vi körde upp till en liten by som heter Valberg för att få lite skidåkning. I liften jobbade en äldre herre som tog hand om våra skidor medan vi letade upp kassan för att köpa liftkort! Sedan hälsade han nästa morgon och frågar hur vi mådde! Gör liftpersonalen det i Åre eller Sälen?

Nå, nu finns det snorkiga fransmän också, men jag tror att de vistas mest uppe i Paristrakten. Nere i de sydligare delarna är det lite lugnare och jag undrar om det är därför som folk blir vänligare till sinnet. Kanske något att lära sig av.....

Nää, nu har tiden ramlat iväg igen och bloggen har fått b-prio några dagar.
Igår var Anna C härhemma och filmade nya små videosnuttar till sajten. Det är så himla kul att det inte känns så våldsamt märkvärdigt. Jag säger lite fel här och lite fel där, men vi låter det vara och vi har bestämt oss för att det inte måste vara några helproffsiga filmer. Hemma i köket som vanligt helt enkelt!

Det har varit allmänt hysteriskt mycket jobb ett tag, så nu blir det underbart med en veckas semester. Vi hade tänkt oss en vecka i Alperna, men när vi väl kom till skott, fanns det inte en enda resa kvar! Däremot fanns det flygstolar till Nice (via Riga!!), så det blir spännande att se om vi kommer fram som det är tänkt på söndag.  Sen blir det troligen blogg-tystnad igen, om vi inte få uppkopplingen att funka därnerifrån!

Tjosan, ha det gott så länge och ät inget som jag inte skulle ha ätit...;) ....dvs: ät allt (utom lever, som jag tycker är äckligt)

Nu har jag ägnat alldeles för mycket tid åt teknikstrul. Finns det något mer frustrerande än när saker inte fungerar. Det värsta är att jag inte har koll på om det är teknikens fel eller händelsevis mitt eget. Har jag blivit förbisprungen av teknikutvecklingen så att jag inte hänger med längre?

Nu är jag ju född på 50-talet och då var det bakelittelefon eller nåt sånt. Nu sitter man här med den lilla mobilen som hittills har funkat utmärkt. Jag har ringt och sms:at och mms:at och det har varit frid o fröjd.

Köpte ny telefon häromdagen och nu finns det en massa käcka funktioner som jag har tänkt lära mig. Tog en bild igår när vi var ute på en mastodontpromenad och skulle då föröka få över den till datorn, men då var det stopp. Hur jag än försökte, så gick det inte. Nu har jag återupptagit försöken idag igen, men det funkar inte idag heller så jag ger attan i det och låter dig leva utan min fina bild på den strömmande vårforsen.

Minusgrader idag, så vi ska ge isen en chans och ta en skridskotur, trots att musklerna värker efter torsdagens gym-premiär. I fredags var det ett core-pass för första gången på länge och hejhej alla bortglömda muskler! Kul att ni fortfarande finns kvar - det känns tydligt!

Ja, nu har vi ngen holk, men små talgbollar hänger i träden utanför mitt fönster. Där är både talgoxar och blåmesar, men då och då kommer den här stenskvättan? och hälsar på. Jag  har minnesrester av fågelarter sen barndomen när brorsan var helt galen på pippisar och det ramlade väl in ett och annat även i min skalle.



En talgboll låg kvar på balkongbordet och den blev koltrasten intresserad av. Han hackade och hoppade runt tills bollen gick i golvet och rullade över kanten ner på marken. Skulle haft en videokamera... Han såg för stollig ut när han letade efter sitt försvunna byte!

Jag gillar nya grejer och jag gillar förändringar i tillvaron, men vad i halva livet har det då gått åt mig?

Borde vara jättelycklig över min röda fina nya Sony Ericsson men fy, vad jobbigt det är. Jag har inte hunnit läsa manualen och även om menyerna är ganska logiska, så känner jag mig inte hemma. Jag saknar min gamla, svarta, klunsiga, repiga Samsung.....

Är det så här det känns när man glad i hågen ska prova en ny diet? Bäst att hålla sig till det välkända invanda mönstret...det kan väl inte vara så att jag håller på att bli gammal?

Det är lustigt det här med utmaningar - det fungerar jättebra för mig, men det finns säkert såna som bara retar sig och blir motvalls. Min mamma är absolut ingen tävlingsmänniska. När hon var ung, skulle hon börja spela golf med pappa, men det gick käpprätt åt skogen. Hon tyckte det var mysigt med promenaden, men fick ingen kick av själva tävlingsmomentet, så det slutade med att hon la' av.

Anonym skrev i en kommentar igår att hennes man troligen kommer att gå ner mer i vikt än hon. Visst är det troligt, även om de håller sig till samma sorts mat. Män har en högre ämnesomsättning än vi, hur orättvist det än kan vara. De består av mer muskler (mindre hjärna?) och musklerna kräver mer energi än hjärnan för att hålla igång. OK, ok, jag vet att det är fett vi har mer av, men det blir roligare så här...!

Den enda vettiga slutsats man kan dra är i alla fall att låta bli att jämföra sig med någon annan än sig själv. Strunta i hur mycket andra väger eller går ner och gläds åt dina egna framsteg vare sig det är ett hekto eller ett kilo. På sikt är det ändå det totala resultatet som räknas.

Men visst blir jag irriterad på att jag inte slår lika långt eller lika rakt när jag spelar golf med Staffan. Jag vill ju vara lika bra och då hjälper det inte att jag bara ska jämföra med mitt eget handicap..... Det är lätt att vara profet osv

I lördags kom vi till gymmet kl. 15.40 och fick höra att de stänger 16.00, så det blev inget då heller! Har i alla fall bokat personlig pepping som ingår 4 gånger. Börjar imorgon kväll!

Igår var vi hur slöa som helst båda två. Ingen drog den andre, så den samlade motionen bestod i att springa runt i Sickla. Dels måste vi lämna in min dator som har tappat ljudet och dels skulle vi leta efter en ny lampa. Det blev lika lite lampa som motion... 

Datorn vet jag inte när vi får tillbaka. Nu får vi slåss om Staffans - är det klokt egentligen att man vant sig vid att sitta hemma vid varsin dator? I varsitt rum!

Min höga ambitionsnivå med mycket motion och mindre mat har inte riktigt nått igenom till mitt medvetande, så imorse åkte stegräknaren på för att motivera mig lite extra. Det hjälper faktiskt! Gick en extra sväng på lunchen bara för det, och nu ska jag strax ta apostlahästarna till Slussen! Till lunch blev det keso med frukt och yoghurt/müsli till mellanmål.

Återstår bara den stora utmaningen...kvällen! Varför är kvällarna så mycket svårare än dagarna, trots att man vet precis hur man ska lägga upp loppet? Men med riktig beslutsamhet går det bra - det vet jag ju och när man har bestämt sig är det inte så fasligt svårt - när kvällen väl är över, tänderna är borstade och man ligger i kojen, haha!

Jag inser mer och mer att det har sina fördelar att vara två! Visst finns det saker man kan irritera sig på och visst kan man ibland tänka att han är en tjurig och tvär sur-mas men när det kommer till kritan hänger det faktiskt på hur jag mår själv. Humör smittar både - det goda och det dåliga, så är jag irriterad och grinig, så kanske det inte är så konstigt om han också blir det. Och vice versa förstås...

Häromdagen städade han - det skrev jag om! Igår föreslog han att vi skulle ut och åka skridskor på eftermiddagen. Först hade jag en massa invändningar - det var för sent och skulle nästan hinna bli mörkt, det hade snöat lite och var ett par plusgrader, så isen var säkert förstörd. Tja till slut gav jag med mig och tänkte att "nåja, ett varv runt sjön ute vid Hellasgården kan väl gå an"...

Tack Staffan för att du drog ut mig igen! Vi åkte 4 varv och det sista var det faktiskt jag som föreslog. Det var jätteskönt och roligt. Jag hade ALDRIG åkt dit ensam...

Nyss kom han på att vi skulle åka till gymmet... Vi ska ha gäster och jag måste hinna laga mat och städa undan och, och, och... men OK lite skit i hörnen få de väl stå ut med och mat hinner det nog bli i alla fall. Nu sticker vi!

Igår tog vi en sväng via Forum Nacka på hemvägen för att äntligen uppgradera våra mobiler och samtidigt byta till billigare abonnemang. Det tog en himla tid...... När vi satte oss i bilen föreslog Staffan att vi skulle stanna till och köpa en pizza på hemvägen. Snällt att tänka på att jag skulle slippa laga mat när blodsockret satt i knävecken! MEN jag stod emot, haha! Sa' att vi har nästanfärdig, nyttig mat i frysen och så blev det! Åhh, vilken karaktär man har ibland!

Jag älskar ju pizza, men förra gången var det faktiskt inte gott. Det vara bara fööör fett. Ska det va', så ska det vara en stenugnsbakad, riktig eller en hembakad med extra lite ost - då är det gott!

Igår eftermiddag när jag gick till Slussen var det kallt, blött och blåsigt. Sprang in på Konsum och handlade middagsmat och missade naturligtvis tåget. Tog ett extravarv i Konsum utan att köpa något onyttigt, men kassen blev ganska tung ändå...

På tåget var det dragigt och kallt, så mungiporna halkade längre och längre ner. Trött, hungrig och frusen - det är inget bra skick att komma hem i, men jag peppade mig när jag stretade mot vinden från tåget. Tänkte att nu ska jag INTE vara grinig när jag kommer hem, även om det ser ut som f-n och Staffan bara har ägnat dagen åt att åka skridskor och lösa Sudoku.

Gissa hur det kändes att kliva över tröskeln och upptäcka att det var nystädat!!! Allt skräp i hallen var bortblåst, julkartongerna likaså, inte ett dammkorn på golvet -  ja, till och med diskbänken blänkte!!!!!!!!!!!!!!!!!

När vi satt i soffan och tittade på Idrottsgalan, kröp jag nära och kände mig så där lite extragullig som man kan göra ibland. Då påstår karl'n att det är bara för att det är nystädat! Jamen om jag INTE hade varit gullig då - då hade jag väl varit otacksam? Äsch, det var nog bara för att jag var lite frusen, som jag behövde lite extra närhet..;) Hrmpf...

Fick se ett välbekant namn i ett annonsreportage i morgontidningen. En elev från min tid som hushållslärare på Matteusskolan! Jag färdades snabbt som ögat 25 år tillbaka i tiden men insåg plötsligt att jag måtte hålla på och bli gammal. Anna, stod det, är 42 år! Va??? Har jag haft en elev som är 42 år??? Hoppsan.....jaaa, det stämmer faktiskt!

På den tiden var hon 15 och jag var 30 - hon var en strulig tonåring och jag var en gift och vuxen kvinna, tyckte jag själv.

Nu jobbar vi i samma friskvårdsbransch och har säkert en massa kul att prata om, så jag slängde iväg ett mail bara för att se om hon kom ihåg mig. Efter 10 minuter kom ett svar, så nu ska vi ses på en fika nån dag! Det ser jag fram emot!

Vilken dag det blev idag! När jag vaknade 9.20, tyckte jag att "hjälp, dagen är nästan slut och vi som skulle"....... Hade bestämt med mina "kulturnissor" att vi skulle ses på Waldemarsudde och se Lars Lerin-utställningen och med lite eld i baken hann jag dit. Dessutom hade Agneta kommit i god tid och köat åt oss, så jag kunde gå rakt in. Det var en jättefin utställning med härliga bamsestora akvareller. De allra flesta i konstnärens ägo. Han har tydligen svårt att göra sig av med sina alster. Vad lever man på då och hur får man plats med allt???

Jag skippade fikat efteråt - tyvärr - det hade varit kul att babbla lite, men skulle jag hinna det och det så var det bara att rassla vidare. In till city och fixade rekvisita till matplåtning på torsdag. Åh, sicken tid det tar. Halv tre satte jag mig i bilen och gasade hemåt och där hade Staffan dukat fram en banan och knäckebröd + skridskor o pjäxor från källarförrådet.

Klockan tre stod vi på isen och där hittade vi gamla kompisar så efter 4-5 varv runt Vårgärdssjön (eller vad det nu var) ramlade vi dessutom med på gulaschsoppa. Ha, jag slapp fixa middag på ett bräde, så när vi kom hem hann jag dessutom hänga upp de nysydda gardinerna.

Där ser man - jag som är en sån hopplös tidspessimist. Man hinner mer än man tror om man bara tar en sak i taget! Nu är dessutom skridskoprylarna framme, så det blir ännu lättare nästa gång - om det nu bara inte blir snöslask som sabbar isarna!

Läste i dagens tidning att små, små rörelser gör skillnad! Det är bättre för kroppen att resa sig från stolen och gå ett varv runt den än att sitta stilla kvar i stolen. Jamen det är väl ganska självklart, eller??? Klart att varje liten rörelse är bättre än ingen alls! Samtidigt är det klart att det är ännu bättre att ta en promenad på en halvtimme än att gå ett varv runt stolen. Vilka världsnyheter!!!!!

OK, för den som aldrig rör sig kanske det är en uppmuntran att även det lilla, lilla gör skillnad, så kan man få upp en soffpotatis ur slafen på det sättet, må det vara hänt!

Igår hade Vivvi med sig sin jycke till jobbet. Jag blir så himla sugen... Sen jag var liten har jag alltid önskat mig en hund, men  när jag var liten fick jag ingen och sen har det liksom aldrig passat. Det är bundet, knepigt när man spelar golf, jobbigt när man ska resa bort och tänk de där dagarna när vädret är hopplöst eller man själv trött eller förkyld.

Haha, det där är såna där typiska ursäkter som man kör när man vill slippa gå på promenad - oftast av ren och skär lathet (heter det lättja, kanske)

Det vore ju suveränt att inte kunna skylla på trams. Det är ju så himla skönt när man väl kommer ut. Vi kom just hem efter en promenad. När vi gick frågade Staffan om vi skulle ta en långpromenad. Nja sa jag, en kort - klockan är ju redan 3 och det blir snart mörkt... löjligt! Vi gick i alla fall en timme och visst mörknade det på hemvägen, men vad gjorde väl det?

Vi började till och med prata om olika raser...men jag inser att det här bara är första invänjningen i tanken. Det dröjer säkert ett par år innan det blir verkligeht, men nån gång SKA jag bara ha en hund, sådet så!