viktcoachen

Jag gillar nya grejer och jag gillar förändringar i tillvaron, men vad i halva livet har det då gått åt mig?

Borde vara jättelycklig över min röda fina nya Sony Ericsson men fy, vad jobbigt det är. Jag har inte hunnit läsa manualen och även om menyerna är ganska logiska, så känner jag mig inte hemma. Jag saknar min gamla, svarta, klunsiga, repiga Samsung.....

Är det så här det känns när man glad i hågen ska prova en ny diet? Bäst att hålla sig till det välkända invanda mönstret...det kan väl inte vara så att jag håller på att bli gammal?

Det är lustigt det här med utmaningar - det fungerar jättebra för mig, men det finns säkert såna som bara retar sig och blir motvalls. Min mamma är absolut ingen tävlingsmänniska. När hon var ung, skulle hon börja spela golf med pappa, men det gick käpprätt åt skogen. Hon tyckte det var mysigt med promenaden, men fick ingen kick av själva tävlingsmomentet, så det slutade med att hon la' av.

Anonym skrev i en kommentar igår att hennes man troligen kommer att gå ner mer i vikt än hon. Visst är det troligt, även om de håller sig till samma sorts mat. Män har en högre ämnesomsättning än vi, hur orättvist det än kan vara. De består av mer muskler (mindre hjärna?) och musklerna kräver mer energi än hjärnan för att hålla igång. OK, ok, jag vet att det är fett vi har mer av, men det blir roligare så här...!

Den enda vettiga slutsats man kan dra är i alla fall att låta bli att jämföra sig med någon annan än sig själv. Strunta i hur mycket andra väger eller går ner och gläds åt dina egna framsteg vare sig det är ett hekto eller ett kilo. På sikt är det ändå det totala resultatet som räknas.

Men visst blir jag irriterad på att jag inte slår lika långt eller lika rakt när jag spelar golf med Staffan. Jag vill ju vara lika bra och då hjälper det inte att jag bara ska jämföra med mitt eget handicap..... Det är lätt att vara profet osv

Fick en länk till en blogg där man kan vinna ett hemligt paket! Jag kan bara inte motstå såna där saker. Nu finns naturligtvis risken att man vinner en massa choklad och vad ska jag i så fall göra av den?

Jooo, mamsen förstås, hon älskar choklad och hon är så liten och tunn så hon kan gott svulla litegrand. Yepp, då tar jag risken! Kanske jag vinner nåt jättefint, men å andra sidan är jag en icke-vinnare.

Senast jag vann något var en bok när jag var 13 år, som hette Thehuset Augustimånen. Fatta att jag vinner ofta när jag kan komma ihåg något som ligger 43 år tillbaka i tiden! Dessutom var det ingen ungdomsbok, så jag tror att pappa fick den i julklapp!

Har varit hos frissan idag! Jag blir lite less på mitt utseende ibland och då är det toppen att hitta någon liten detalj att förändra. Håret växer ju, så där är det riskfritt att låta någon som kan det få rota runt och göra som de vill. Så länge som hon inte pytsar färg i håret får min frissa göra i stort sett vad som helst och jag brukar alltid bli nöjd.

Dessutom ringde doktorn i måndags och berättade att mina prover visat att jag går omkring med en elak borreliainfektion i kroppen. Jag visste väl att det var nå't... Hur knasig man är...väntar in i det längsta med att uppsöka doktor. Man vill  ju inte vara pjåskig. Men nu har hela hösten gått och somliga nätter har jag i vargtimmen inbillat mig både det ena och det andra, så strax före jul, satte jag ner foten och sa till min tjusige doktor att nu får det vara nog!

Nu är det dunderkur med antibiotika som ska ta kål på eländet. Ta mig tusan att jag redan börjar känna mig piggare! Bara att hitta en förklaring gjorde att jag känner mig gladare. Haha, Staffan tyckte att jag sprang lite väl ofta hos doktorn, så nu kanske det blir slut på det lilla nöjet...;)

Man ska nog inte vara så ängslig att be om hjälp. Vem i hela världen är världsbäst på allt? Inte jag i alla fall - världen blir roligare om man delar sina bekymmer. Delad glädje är dubbel och delad sorg är halv - visst är det uttrycket super? Snart ska jag ge jobb åt en fotvårdare också. Hon gör det så himla mycket bättre än när jag själv ska knövla ihop mig och krafsa i tånaglarna.

Usch vad sällan jag bloggar nuförtiden. Ett tag skrev jag varenda dag, men sen började jag tycka att det mest handlade om vad jag har för mig och who cares? ....förutom de närmsta och de vet ju ändå.

Å andra sidan är det lite kul att skriva av sig även om det egentligen inte är av allmänt intresse - du behöver ju inte läsa om du inte vill.

Dagen började med en lättare katastrof. Min provisoriska tand som jag hade fått i torsdags (efter 1,5 timmes vånda hos tandläkaren) lossnade. Jag ringde och fick komma direkt. Rusade iväg till tåget som gick framför näsan på mig... ringde till Staffan som satt hemma i morgonrocken, men han slängde på sig ett par brallor för att köra mig.

Vi  kom ikapp tåget vid Storängen, men naturligtvis stod vi på fel sida av spåret och ingen övergång. Utan att tänka så väldigt mycket !?! hoppade jag ner och sprang över spåren och kravlade upp på andra sidan. Det var ganska högt så jag fick verkligen klänga upp och hasa på magen. Tåget kom, men for förbi..................stannar inte vid alla stationer, tydligen. Snacka om långnäsa!

Staffan stod tack o lov kvar, så jag gjorde samma manöver tillbaka över spåren och han skjutsade vidare till Henriksdal där det går bussar varje minut. Tur att han inte körde längre, det var bilkö hela Stadsgården, men bussen swischade förbi och sen tog jag t-banan till tandisen! Jag hann och fick tanden ditsatt igen!

Nu står jag här vid mitt arbetsbord med riktigt lortiga byxor. Nya jackan är också lite grisig, men vad gör det? Nu kan jag ju äta igen!!! I kväll ska jag gå på ett corepass, så jag hade visserligen ändå tänkt äta en soppa efteråt, men jag vill ogärna leva på flytande kost i en vecka. För att inte tala om de svenska äpplena som finns att köpa nu, de kan jag inte va' utan. Jag har en favorit som heter Åkerö, men tyvärr hittar man dem alltför sällan.

Vi tog en sen kvällspromenix runt holmen igår kväll. Snavade först över en skogsmus, som dessbättre klarade sig undan med blotta förskräckelsen. Tänk om jag hade trampat på den - usch och fy, så kladdigt!!! Strax därpå fick jag se en groda som kravlade över ett stenblock. Nu höll jag ju redan min drömprins i handen, så även grodan klarade sig undan närmare attack. Jag föredrog att pussa på den färdige prinsen.

Ikväll ska jag göra återbesök i den gamla lägenheten och äta krabba med ett par tjejkompisar. Världens bästa bjudmat, gästerna kan komma samtidigt som jag. Sen vill det till att städa bort alla skal, så det inte står och doftar om mäklaren vill komma upp och visa lägenheten för några ytterligare intresserade...

När vi vaknade igår morse låg det en stackars ensam korvsnutt kvar - man kan undra varför vi inte åt upp den också när de första 390 grammen hade gått åt!

Solen sken och det var vindstilla när vi lämnade vår bryggplats, så det fick bli motorgång för att vi skulle hinna hem i tid. Så småningom kom vinden, så det blev en härlig segling till slut. Folk snackar om att det är så tufft med Gotland Runt, men igår måste det ha varit ganska glassigt på många av båtarna, när de väl hade trasslat sig iväg.

Nåja, jag skulle inte vilja vara besättningskvinna på en regatta igen, jag skulle bli hypernervös. Enda gången jag varit ombord vid en segeltävling var för ca 30 år sedan. Dåvarande svärfar var på ett Lidingö Runt självklar skeppare på sin stiliga mahognybåt - en Laurinkoster - och min uppgift blev att ligga som en tyngd i fören. Tala om skrajsen - jag vågade inte röra mig ur fläcken, när killarna ombord körde sitt taktiksnack, så jag låg där stilla som en padda...

Varför stressar jag alltid upp mig när jag ska plåta mat? Idag har Ulle varit här hemma och vi har gjort jättefina (tyckte vi) bilder till MåBras augustinummer.

Innan det är dags är jag alldeles stirrig och tror att jag har missat något eller att det ska ta för lång tid eller att något ska gå på tok, men sen flyter det på och plötsligt är alla bilder klara.

Imorgon ska jag träffa en ny fotograf och vi ska göra ett annat jobb med en veckomeny, och tro f-n att jag är lika stirrig inför det, trots att jag borde veta att det kommer att bli hur fint som helst...på något sätt...

Sprang iväg till Söderhallarna för en stund sedan, för att köpa gul squash till en bild eftersom det inte fanns på Ica, och så fanns det inte där heller. Det är för tidigt på säsongen, sa dom...jaha, det får väl gå bra med den gröna då, men jag hade ju tänkt att den skulle vara guuuul! Asch ingen ko på isen som di säger...värre saker har skett i världshistorien.

Köpte blommor av en farbror på torget och fick en komplimang för min figur!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! "Tränar du?" sa gubben och vad tänker jag då? Jo, naturligtvis att han måtte se illa. Såna är vi - knäpptanter med taskig självkänsla.. men jag hade i alla fall sinnesnärvaro nog att tacka för vänligheten

Hade tänkt komma iväg från jobbet vid 4-snåret eftersom jag hade massor att fixa med på hemvägen och hemma, men hur bär man sig åt???? Klockan blev halv 6 innan jag kom mig för att gå och när jag kom till fotoaffären runt kvarteret hemma var klockan fem över 6 och NATURLIGTVIS stängde de 6... å jag som skulle hämta ut en förstoring som skulle med till Öland, dit vi åker på torsdag morgon. Imorgon stänger de 2 - undrar om jag hinner hem tills dess....

Men ändå, man kan ju inte bli irriterad på riktigt i det här vädret. På hemvägen såg jag folk på varenda stol på varenda uteservering. Blev bara sugen att slå mig ner själv, men inte utan sällskap, åsså hade jag ju en massa att fixa med hemma...

Nu borde jag ju alltså sätta igång med det där fixet, men jag tappade farten på nåt sätt. Tja det är väl precis som med allt annat - motion, viktminskning och sånt - det gäller "bara" att bestämma sig och sätta igång, sen går det nästan av sig självt.

I morse när jag gick runt Nybroviken utmed Strandvägen, såg jag skärgårdsbåtarna ligga med sina små bogvisir som öppna munnar, beredda att sluka alla naturtörstande stockholmare och turister.

Strandvägen är fantastisk med sina 4 bilfiler, separerade av en bred allé med plats för både cykel- och gångbanor. Dessutom finns cykelbana på kajen och en två-filig gångbana och det behövs verkligen när vädret är fint.

Jag funderade över varför man går till höger på gångbanan, precis som om vi vore fordon på ben. När man går på en väg ska man ju gå till vänster. Kan någon fatta varför det blir så? Alla går till höger när det är två stenlagda separerade banor, men hur ser det ut på alla trottoarer? Full anarki, där det gäller att se mest bestämd ut om man ska hålla sitt eget spår, eller tvingas väja för att inte bli nermejad.

Götgatsbacken är rena rama kalabaliken! Där har man nästan tur om man kommer helskinnad hela vägen fram. Det är cyklar, personbilar, lastbilar och fotgängare i en salig röra. I morse blev jag nästan påbackad av en sopbil som ångrade sig i sista sekund...

Nu hör jag inte till dem som klagar på röran, utan jag ser det mera som ett pikant och lite exotiskt inslag i vår annars så välordnade tillvaro. Lite hallabaloo mår vi bara bra av!

Som vanligt knallade jag till jobbet med Ipod:en i fickan och lurar på öronen. Jag har kommit på att det är bättre med lurar än proppar. Dels ploppar propparna ur så fort jag rör mig (kanske jag som har för små öron), men framför allt värmer lurarna gott, så man behöver inte ha mössa trots att vinden viner.

Jag borde bara spela in låtar med bra gå-tempo. Jag gillar att gå i takt med musiken och ibland funkar det inte. Blir det för slött tappar man fart och blir passerad på trottoaren och det vill man ju inte...;) Idag hade jag just gått om en tjej med klapprande klackar och så kommer ABBAs Chiquitita i öronen. Tänk dig själv att gå i takt med den...det går bara inte. Då får man tänka på annat och bara låta musiken rinna rakt igenom skallen.

MEN sen kom den gamla Van Halen-låten JUMP! Jäsiken, vad bra man traskar till den. Lite pinsamt bara när man inte kan låta bli att hojta med. Folk undrar säkert vad det är för galen gråhårig dam som plötsligt utbrister i ett ""JUMP"" och tar ett dubbelskutt på trottoarkanten.

Nu har det varit superskärpning hela veckan. Jag har fyllt i precis ALLT jag ätit sedan i måndags och si på rackar'n - det har gett resultat. Ett kilo har jag klämt... eller hade, kanske jag ska säga...

Igår kväll var Eva och jag ute och slarvade på stan. Det blev ett par glas vin i en bar, och en massa golfprat och sen gick vi till nästa ställe och tittade på folk. Det är ganska intressant att se hur mycket det konsumeras under en kväll, och hur folk beter sig.

När jag kom hem var jag HUNGRIG! Skåpen hemma är tömda på det mesta av onyttigheter, så man får ta till vad som finns - i det läget är det inte det kulinariska som är huvudsaken. Några knäckeskivor blev det, och en stor skål japanska snacks - de är ju inte så "farliga"...

Nu på morgonen insåg jag, att jag inte hade registrerat vad jag stoppat i mig. Det vanliga mänskliga beteendet är att blunda för eländet och strunta i det, men jag vet ju vad jag brukar skriva till alla som undrar varför de inte går ner i vikt...:"har du registrerat ALLT, precis ALLT, ALLA dagar???"

Alltså gjorde jag det och jag måste bekänna att min tilldelning inte räckte, trots att jag använde både sparade kalorier och motionsextra. Å ändå tyckte jag att jag inte tokfrossade... Hmmm, man lär så länge man lever!

Nåja. nu vet jag och nu lägger jag gårdagen bakom mig och tar nya tag. En dag som igår är ingen katastrof, bara det inte blir ofta. Jag ska nog lyckas med mina 2 kilo, så att vi kan boka vår golfresa - tro inte annat, Eva! Haha, det finns nog en och annan som triumferande tänker att det är enkelt att snacka, men att göra't själv, det är värre. Men vänta bara!

Nu skiner solen så det får bli en lång långpromenad. Det kompenserar en del i alla fall!

Just nu känns det som jag har huvudet fullt av mat. Jag tar fram en treveckorsmeny och det innebär faktiskt 42 maträtter! Det låter ganska enkelt - jag menar...det är ju bara att skriva ner vilken mat man har ätit under tre veckor, men av någon konstig anledning funkar det inte så! 

Fixar mat gör ju alla människor och tre veckor kan ju inte vara någon match att få ihop, tänkte jag först... Nu har jag ambitionen att den ska vara varierad och passa alla smaker - en omöjlig ekvation eftersom somliga vill ha spännande exotisk mat medan andra föredrar husmanskost. Nå, det innebär att den ska den innehålla både-och, och så ska det vara fet fisk tillräckligt ofta, korv nån gång, köttfärs, skaldjur, vegorätter, ägg, GI-rätt i tänket och jag vet inte allt man ska tänka på. Dessutom ska några av dem passa att fotografera

 Äter jag så här själv alltid? Nja helt konsekvent är jag knappast, men nu ska jag åtminstone vara det i teorin och himmel, det blir kaos i skallen. Jag tänker mat, drömmer mat, vaknar med idéer på rätter, kommer på att jag har missat att ha med quinoa - det måste alla människor äta nuförtiden...

Det går liksom inte att göra likadana recept som redan finns på hemsidan heller, eftersom alla kommer att finnas där - såklart . Där ligger redan över 1000 recept. Variation, variation, balans, balans, gott, gott, roligt, roligt...och samtidigt är det ju faktiskt väldigt kul - det måste jag erkänna, även om jag försöker låta gnällig så att någon tycker lite synd om mig och säger att jag är vansinnigt duktig, haha!

Igår blev det så himla nyttigt att mitt psyke slog bakut...efter att ha skrivit ner ett tiotal recept, provlagat och provsmakat ett par jättegoda rätter med bl. a kamutvete och sparris, började jag längta efter choklad. Inte en liten bit mörk, utan Dajm och inget annat!!! Kroppen formligen SKREK efter Dajm och då var det inte bra att ha nära till ICA. Resten behöver jag knappast skriva...

Har jag nu skrivit denna långa historia bara för att skaffa mig en ursäkt till varför jag gjorde som jag gjorde? Javisst är det så, absolut. Många av oss med ett överviktigt beteende oavsett om vi gått ner i vikt eller inte, går omkring med någon slags Luther på axeln som säger att "så får man inte göra" och då gäller det att hitta på en snygg ursäkt. Innerst inne vet jag att det är helt mänsligt att tillåta sig en (eller några) Dajm då och då, än sen då?