viktcoachen

Ja, nu har vi ngen holk, men små talgbollar hänger i träden utanför mitt fönster. Där är både talgoxar och blåmesar, men då och då kommer den här stenskvättan? och hälsar på. Jag  har minnesrester av fågelarter sen barndomen när brorsan var helt galen på pippisar och det ramlade väl in ett och annat även i min skalle.



En talgboll låg kvar på balkongbordet och den blev koltrasten intresserad av. Han hackade och hoppade runt tills bollen gick i golvet och rullade över kanten ner på marken. Skulle haft en videokamera... Han såg för stollig ut när han letade efter sitt försvunna byte!

Jag gillar nya grejer och jag gillar förändringar i tillvaron, men vad i halva livet har det då gått åt mig?

Borde vara jättelycklig över min röda fina nya Sony Ericsson men fy, vad jobbigt det är. Jag har inte hunnit läsa manualen och även om menyerna är ganska logiska, så känner jag mig inte hemma. Jag saknar min gamla, svarta, klunsiga, repiga Samsung.....

Är det så här det känns när man glad i hågen ska prova en ny diet? Bäst att hålla sig till det välkända invanda mönstret...det kan väl inte vara så att jag håller på att bli gammal?

Det är lustigt det här med utmaningar - det fungerar jättebra för mig, men det finns säkert såna som bara retar sig och blir motvalls. Min mamma är absolut ingen tävlingsmänniska. När hon var ung, skulle hon börja spela golf med pappa, men det gick käpprätt åt skogen. Hon tyckte det var mysigt med promenaden, men fick ingen kick av själva tävlingsmomentet, så det slutade med att hon la' av.

Anonym skrev i en kommentar igår att hennes man troligen kommer att gå ner mer i vikt än hon. Visst är det troligt, även om de håller sig till samma sorts mat. Män har en högre ämnesomsättning än vi, hur orättvist det än kan vara. De består av mer muskler (mindre hjärna?) och musklerna kräver mer energi än hjärnan för att hålla igång. OK, ok, jag vet att det är fett vi har mer av, men det blir roligare så här...!

Den enda vettiga slutsats man kan dra är i alla fall att låta bli att jämföra sig med någon annan än sig själv. Strunta i hur mycket andra väger eller går ner och gläds åt dina egna framsteg vare sig det är ett hekto eller ett kilo. På sikt är det ändå det totala resultatet som räknas.

Men visst blir jag irriterad på att jag inte slår lika långt eller lika rakt när jag spelar golf med Staffan. Jag vill ju vara lika bra och då hjälper det inte att jag bara ska jämföra med mitt eget handicap..... Det är lätt att vara profet osv

I lördags kom vi till gymmet kl. 15.40 och fick höra att de stänger 16.00, så det blev inget då heller! Har i alla fall bokat personlig pepping som ingår 4 gånger. Börjar imorgon kväll!

Igår var vi hur slöa som helst båda två. Ingen drog den andre, så den samlade motionen bestod i att springa runt i Sickla. Dels måste vi lämna in min dator som har tappat ljudet och dels skulle vi leta efter en ny lampa. Det blev lika lite lampa som motion... 

Datorn vet jag inte när vi får tillbaka. Nu får vi slåss om Staffans - är det klokt egentligen att man vant sig vid att sitta hemma vid varsin dator? I varsitt rum!

Min höga ambitionsnivå med mycket motion och mindre mat har inte riktigt nått igenom till mitt medvetande, så imorse åkte stegräknaren på för att motivera mig lite extra. Det hjälper faktiskt! Gick en extra sväng på lunchen bara för det, och nu ska jag strax ta apostlahästarna till Slussen! Till lunch blev det keso med frukt och yoghurt/müsli till mellanmål.

Återstår bara den stora utmaningen...kvällen! Varför är kvällarna så mycket svårare än dagarna, trots att man vet precis hur man ska lägga upp loppet? Men med riktig beslutsamhet går det bra - det vet jag ju och när man har bestämt sig är det inte så fasligt svårt - när kvällen väl är över, tänderna är borstade och man ligger i kojen, haha!

Jag inser mer och mer att det har sina fördelar att vara två! Visst finns det saker man kan irritera sig på och visst kan man ibland tänka att han är en tjurig och tvär sur-mas men när det kommer till kritan hänger det faktiskt på hur jag mår själv. Humör smittar både - det goda och det dåliga, så är jag irriterad och grinig, så kanske det inte är så konstigt om han också blir det. Och vice versa förstås...

Häromdagen städade han - det skrev jag om! Igår föreslog han att vi skulle ut och åka skridskor på eftermiddagen. Först hade jag en massa invändningar - det var för sent och skulle nästan hinna bli mörkt, det hade snöat lite och var ett par plusgrader, så isen var säkert förstörd. Tja till slut gav jag med mig och tänkte att "nåja, ett varv runt sjön ute vid Hellasgården kan väl gå an"...

Tack Staffan för att du drog ut mig igen! Vi åkte 4 varv och det sista var det faktiskt jag som föreslog. Det var jätteskönt och roligt. Jag hade ALDRIG åkt dit ensam...

Nyss kom han på att vi skulle åka till gymmet... Vi ska ha gäster och jag måste hinna laga mat och städa undan och, och, och... men OK lite skit i hörnen få de väl stå ut med och mat hinner det nog bli i alla fall. Nu sticker vi!

Igår tog vi en sväng via Forum Nacka på hemvägen för att äntligen uppgradera våra mobiler och samtidigt byta till billigare abonnemang. Det tog en himla tid...... När vi satte oss i bilen föreslog Staffan att vi skulle stanna till och köpa en pizza på hemvägen. Snällt att tänka på att jag skulle slippa laga mat när blodsockret satt i knävecken! MEN jag stod emot, haha! Sa' att vi har nästanfärdig, nyttig mat i frysen och så blev det! Åhh, vilken karaktär man har ibland!

Jag älskar ju pizza, men förra gången var det faktiskt inte gott. Det vara bara fööör fett. Ska det va', så ska det vara en stenugnsbakad, riktig eller en hembakad med extra lite ost - då är det gott!

Igår eftermiddag när jag gick till Slussen var det kallt, blött och blåsigt. Sprang in på Konsum och handlade middagsmat och missade naturligtvis tåget. Tog ett extravarv i Konsum utan att köpa något onyttigt, men kassen blev ganska tung ändå...

På tåget var det dragigt och kallt, så mungiporna halkade längre och längre ner. Trött, hungrig och frusen - det är inget bra skick att komma hem i, men jag peppade mig när jag stretade mot vinden från tåget. Tänkte att nu ska jag INTE vara grinig när jag kommer hem, även om det ser ut som f-n och Staffan bara har ägnat dagen åt att åka skridskor och lösa Sudoku.

Gissa hur det kändes att kliva över tröskeln och upptäcka att det var nystädat!!! Allt skräp i hallen var bortblåst, julkartongerna likaså, inte ett dammkorn på golvet -  ja, till och med diskbänken blänkte!!!!!!!!!!!!!!!!!

När vi satt i soffan och tittade på Idrottsgalan, kröp jag nära och kände mig så där lite extragullig som man kan göra ibland. Då påstår karl'n att det är bara för att det är nystädat! Jamen om jag INTE hade varit gullig då - då hade jag väl varit otacksam? Äsch, det var nog bara för att jag var lite frusen, som jag behövde lite extra närhet..;) Hrmpf...

Fick se ett välbekant namn i ett annonsreportage i morgontidningen. En elev från min tid som hushållslärare på Matteusskolan! Jag färdades snabbt som ögat 25 år tillbaka i tiden men insåg plötsligt att jag måtte hålla på och bli gammal. Anna, stod det, är 42 år! Va??? Har jag haft en elev som är 42 år??? Hoppsan.....jaaa, det stämmer faktiskt!

På den tiden var hon 15 och jag var 30 - hon var en strulig tonåring och jag var en gift och vuxen kvinna, tyckte jag själv.

Nu jobbar vi i samma friskvårdsbransch och har säkert en massa kul att prata om, så jag slängde iväg ett mail bara för att se om hon kom ihåg mig. Efter 10 minuter kom ett svar, så nu ska vi ses på en fika nån dag! Det ser jag fram emot!

Vilken dag det blev idag! När jag vaknade 9.20, tyckte jag att "hjälp, dagen är nästan slut och vi som skulle"....... Hade bestämt med mina "kulturnissor" att vi skulle ses på Waldemarsudde och se Lars Lerin-utställningen och med lite eld i baken hann jag dit. Dessutom hade Agneta kommit i god tid och köat åt oss, så jag kunde gå rakt in. Det var en jättefin utställning med härliga bamsestora akvareller. De allra flesta i konstnärens ägo. Han har tydligen svårt att göra sig av med sina alster. Vad lever man på då och hur får man plats med allt???

Jag skippade fikat efteråt - tyvärr - det hade varit kul att babbla lite, men skulle jag hinna det och det så var det bara att rassla vidare. In till city och fixade rekvisita till matplåtning på torsdag. Åh, sicken tid det tar. Halv tre satte jag mig i bilen och gasade hemåt och där hade Staffan dukat fram en banan och knäckebröd + skridskor o pjäxor från källarförrådet.

Klockan tre stod vi på isen och där hittade vi gamla kompisar så efter 4-5 varv runt Vårgärdssjön (eller vad det nu var) ramlade vi dessutom med på gulaschsoppa. Ha, jag slapp fixa middag på ett bräde, så när vi kom hem hann jag dessutom hänga upp de nysydda gardinerna.

Där ser man - jag som är en sån hopplös tidspessimist. Man hinner mer än man tror om man bara tar en sak i taget! Nu är dessutom skridskoprylarna framme, så det blir ännu lättare nästa gång - om det nu bara inte blir snöslask som sabbar isarna!

Läste i dagens tidning att små, små rörelser gör skillnad! Det är bättre för kroppen att resa sig från stolen och gå ett varv runt den än att sitta stilla kvar i stolen. Jamen det är väl ganska självklart, eller??? Klart att varje liten rörelse är bättre än ingen alls! Samtidigt är det klart att det är ännu bättre att ta en promenad på en halvtimme än att gå ett varv runt stolen. Vilka världsnyheter!!!!!

OK, för den som aldrig rör sig kanske det är en uppmuntran att även det lilla, lilla gör skillnad, så kan man få upp en soffpotatis ur slafen på det sättet, må det vara hänt!

Igår hade Vivvi med sig sin jycke till jobbet. Jag blir så himla sugen... Sen jag var liten har jag alltid önskat mig en hund, men  när jag var liten fick jag ingen och sen har det liksom aldrig passat. Det är bundet, knepigt när man spelar golf, jobbigt när man ska resa bort och tänk de där dagarna när vädret är hopplöst eller man själv trött eller förkyld.

Haha, det där är såna där typiska ursäkter som man kör när man vill slippa gå på promenad - oftast av ren och skär lathet (heter det lättja, kanske)

Det vore ju suveränt att inte kunna skylla på trams. Det är ju så himla skönt när man väl kommer ut. Vi kom just hem efter en promenad. När vi gick frågade Staffan om vi skulle ta en långpromenad. Nja sa jag, en kort - klockan är ju redan 3 och det blir snart mörkt... löjligt! Vi gick i alla fall en timme och visst mörknade det på hemvägen, men vad gjorde väl det?

Vi började till och med prata om olika raser...men jag inser att det här bara är första invänjningen i tanken. Det dröjer säkert ett par år innan det blir verkligeht, men nån gång SKA jag bara ha en hund, sådet så!

Nu har jag alltså varit förståndig, duktig med både mat&motion i över en vecka med trivsamt resultat. Igår kväll var vi hemma hos mamsen på middag. Hon hade fixat melon och lufttorkad skinka till förrätt, lagat sjömansbiff och så gjorde jag en bamsesallad till det. Vatten till - inte ens lättöl!!!

Ikväll ska vi sent omsider käka födelsedagsmiddag (jag fyllde år sista september och fick denna i present av sonen) Av olika skäl har det skjutits upp men ikväll blir det alltså krogen... Jag tror faktiskt att det är lite läge att släppa en smula på "principiperna". Nä, svulla måste jag ju inte göra, men jag ska unna mig ett glas vin (om det bjuds?!?) och sen ska jag välja en fiskrätt. Beroende på hur rätterna ser ut, kan jag välja om jag ska äta enligt LCHF (low carb high fat) eller GI eller lågfettkost. Himla bra va'?

Blir det alltför häftigt, kan jag alltid promenera en del av vägen hem. Gick i alla fall från Slussen imorse och tänker gå till restaurangen - kanske med lite omvägar genom några butiker...vad gör man inte för den goda motionens skull!

Förresten såg jag imorse att Stenbecksgranen var nere för räkning. Slakten har börjat, men vart pepparkaksgrisen tog vägen vet jag inte!

Fick en länk till en blogg där man kan vinna ett hemligt paket! Jag kan bara inte motstå såna där saker. Nu finns naturligtvis risken att man vinner en massa choklad och vad ska jag i så fall göra av den?

Jooo, mamsen förstås, hon älskar choklad och hon är så liten och tunn så hon kan gott svulla litegrand. Yepp, då tar jag risken! Kanske jag vinner nåt jättefint, men å andra sidan är jag en icke-vinnare.

Senast jag vann något var en bok när jag var 13 år, som hette Thehuset Augustimånen. Fatta att jag vinner ofta när jag kan komma ihåg något som ligger 43 år tillbaka i tiden! Dessutom var det ingen ungdomsbok, så jag tror att pappa fick den i julklapp!

I morse när jag gick över Skeppsbron, noterade jag att Stenbecksgranan fortfarande strålar. Det är ju Knut idag! Tjugondedag eller stavas det (Tjugondag Knut?) Undrar om de plundrar den idag? Jag såg att det fanns en pepparkaksgris som det stod "Tyra" på. Ungefär en halvmeter stor! Hm troligen papperskaka - inte pepparkaka, så den är nog inget att stå efter.

Betyder det att jag måste ta bort adventsstakarna hemma i fönstren? Då blir det ju MÖRKT igen! Alltså, jag tyckte att det hade vänt och att jag började ana ljusets återkomst, men om alla stakar försvinner, blir det nog dystert. Det är fortfarande mörkt när jag går till och från tåget.

Hörde på radio imorse att de redan säljer semlor! Kan man strunta i traditionen med semlor på Fettisdagen, kan jag faktiskt få ha kvar mina adventsstakar ett tag till. Å andra sidan är man rätt så less på julpyntet, men jag kan ju spara bara stakarna! Däremot får semlorna vänta tills jag äter min ENDA på den riktiga dagen!

Gissa om jag var aningen stirrig innan jag skulle in i rutan igår? Men det händer nåt underligt när man börjar tala om sån't som engagerar en. Plötsligt finns inga kameror alls, utan helst skulle man vilja babbla mycket mer. Tiden gick alldeles för fort. Naturligtvis kändes det som att jag inte alls fick sagt det som jag ville få fram, men då var det så dags.

Antagligen var det en rejäl anspänning ändå - jag var så trött igår kväll, men ändå lite uppspeedad, så det var svårt att sova och då var det ändå inte fullmåne längre. Dessutom hade vi gått en drygt 2 timmars promenad långt ut på Skogsö - underbart, så jag borde varit så trött i kroppen att jag skulle slocknat ovaggad.

När man ligger där trött och inte kan sova, kommer alla galna hjärnspöken farande. Varför gör vi livet så komplicerat för oss?

Äsch, imorse var det i alla fall äntligen ett rejält minus på vågen. Skönt att det har effekt när jag lyssnar på mina egna goda råd. Nu har jag följt mina egna recept i en vecka och faktiskt tappat nästan 2 kilo. Yippee!!!!! Får man rekommendera MåBraLättviktarna på www.mabra.com och www.motiomera.se 

Vi gick loss på en vinbox igår kväll. Tänk att ibland är det ju så gott och man märker ju inte hur mycket man bälgar i sig. Fredag kväll och prata lite åsså tittade vi på Let's Dance och det blev nog nå't glas i onödan...Jag hade köpt såna där goda knapriga majskorn som är alldeles för salta och av dem åt jag alldeles för många och då blir man ju så törstig... ajajaj i morse var huv'et ett nummer för litet. Varför drack jag inte vatten istället, tänkte jag när jag vaknade.

Ikväll blir det definitivt lugnt så jag inte sitter där i TV-soffan  imorgon förmiddag och ser bakis ut!

Tänk att det är samma fenomen med för mycket av choklad eller vin eller skumgodis eller vad det nu råkar vara. Ibland rinner vettet ur lika fort som onyttigheterna ramlar in. Man lär sig nog aldrig, men å andra sidan måste man få vara lite slarvig och smågalen ibland. Det piggar upp tillvaron.

Jisses hjälp - det ser ut att vara fullmåne idag. Aaaaaooooouuuuuuuu. Jag kommer väl inte att sova ordentligt och se ut som om jag vore bakis även om det blir vatten till maten idag.

Det blev dagens middag. När jag gick inne på Ica häromdagen sålde de ut kokt julkorv för en tia och snåljåpen i mig tog naturligtvis överhanden. Nu har den legat till sig i kylskåpet så att sista förbrukningsdag närmar sig, så idag blev det en riktigt gammaldags husmansrätt.

MEN:

Jag kokade kålroten i mindre bitar tillsammans med morotsslantar. Sen i med bara ett par potatisar som fick mjukkokas. Grovkrossning och smaksättning med lite fond, salt och peppar, så behövdes inget smör. Mätta blev vi och den lilla korven räckte mer än väl.

Sov till 9 i morse. Hur går det till? Jag som brukar vara uppe och pigg vid 7, även på helgerna... Det är väl infektionen som tar knäcken på orken, men imorgon måste jag upp för att åka till fotografen. På söndag blir det inte heller någon sovmorgon. Det luras på att jag ska sitta i TV4-soffan och försöka vara klok då...vi får se hur det blir.

Har varit hos frissan idag! Jag blir lite less på mitt utseende ibland och då är det toppen att hitta någon liten detalj att förändra. Håret växer ju, så där är det riskfritt att låta någon som kan det få rota runt och göra som de vill. Så länge som hon inte pytsar färg i håret får min frissa göra i stort sett vad som helst och jag brukar alltid bli nöjd.

Dessutom ringde doktorn i måndags och berättade att mina prover visat att jag går omkring med en elak borreliainfektion i kroppen. Jag visste väl att det var nå't... Hur knasig man är...väntar in i det längsta med att uppsöka doktor. Man vill  ju inte vara pjåskig. Men nu har hela hösten gått och somliga nätter har jag i vargtimmen inbillat mig både det ena och det andra, så strax före jul, satte jag ner foten och sa till min tjusige doktor att nu får det vara nog!

Nu är det dunderkur med antibiotika som ska ta kål på eländet. Ta mig tusan att jag redan börjar känna mig piggare! Bara att hitta en förklaring gjorde att jag känner mig gladare. Haha, Staffan tyckte att jag sprang lite väl ofta hos doktorn, så nu kanske det blir slut på det lilla nöjet...;)

Man ska nog inte vara så ängslig att be om hjälp. Vem i hela världen är världsbäst på allt? Inte jag i alla fall - världen blir roligare om man delar sina bekymmer. Delad glädje är dubbel och delad sorg är halv - visst är det uttrycket super? Snart ska jag ge jobb åt en fotvårdare också. Hon gör det så himla mycket bättre än när jag själv ska knövla ihop mig och krafsa i tånaglarna.

Jag har en relation med Afghanistan och det är filmen "Flyga Drake" och boken "Tusen strålande solar". Bland det bättre jag sett på bio och läst i bok. Men igår fick jag en ny upplevelse...

Hade mamsen här på middag och griskastning. Vid 21-snåret ringde vi färdtjänsten för att beställa en bil. Den skulle komma 21.30. Vis av gammal skada bad jag grabben jag pratade med att ta mitt mobilnummer och be taxichaffisen ringa mig när de kommit till Grand Hotel i Saltis. De har åkt fel förr och mamma har fått vänta upp till 3 timmar på bilen. Vår adress har ännu inte kommit in i färdtjänstens register.........har de datorer???

Nå killen i växeln lät lite irriterad när jag var påstridig och det hördes att han inte bodde i Stockholm direkt, så jag frågade av rent allmänintresse var han satt och trodde han skulle svara Sveg eller möjligen Riga eller nåt sånt där man vet att det finns call-centers. Döm om min förvåning - han satt i Afghanistan, snacka om Långtbortistan.

Trots min envetenhet kom det ingen bil 21,30 och när jag ringde den s.k. "resegarantin" (det får man göra först när det gått 20 minuter efter utsatt tid) fick jag till svar att taxin stod vid Grand Hotel och väntade. Inte hade han en aning om att han skulle ringa mig... Tur att min mamma är kvällspigg, tålmodig och positiv!

Titta vilken koncentrerad kasta-gris-min hon har. Men så vann hon också! Si på f-n.... en 20-poängare!!!

Jag tröttnade ganska snabbt på Sudokun, så den gamla symaskinen från 60-talet åkte fram. Tänk, vilken kvalitet det var på prylarna på den tiden. Den här har säkert sytt miltals med stygn, och den fungerar hur bra som helst fortfarande. En stor del av gårdagen gick åt till att trassla med veckband och knappnålar och ändå blev jag inte klar. Fortsatte idag, men till slut insåg jag att det var en nödvändighet att komma ut och få lite frisk luft, så det blev en tvåtimmars promenad.

Visst är det härligt när man väl kommer ut i kylan bara man byltar på sig ordentligt. Idag var det minus 8 och det är väl inget att skryta med för er som bor i Norrland, men här är det ungefär som när den första snön kommer - folk fattar ingenting och går omkring och fjantar i visserligen snygga, men föga lämpliga kläder. Och fryser!

Jag var nog inte så snygg, men jag frös inte! Nu skulle jag önska att jag kunde teckna så där som Helena på sin i mitt tycke högst otantiga blogg. Då hade du fattat hur jag tog mig ut iutifrån mitt eget tyckande. En kamera är i det här sammanhanget olämplig och trist - den speglar ju bara verkligheten och inte alls hur jag känner att jag ser ut.

Haha, jag envisas med att tro att det heter soduko och hur jag läser ordet gång på gång så ser jag inget annat än - just
S O D U K O. Hjärnan är en knepig inrättning. Jag är inte alltid överens med min egen. Jag försöker tala om för den hur den ska agera och hur jag ska tänka, men lik förbaskat gör jag ofta tvärsemot mina egna tankar. Hur korkad får man vara?

Jag tror mig ha så många måsten i livet och tycker aldrig att jag hiner det jag vill eller borde. Det står en rulle gardintyg i hallen sedan nån månad tillbaka och där står den så bra så bra. Just nu sitter det uppe lite gamla julgardiner, så det är lite klätt i fönstren i alla fall. Jag tror jag ägnar mig åt lite SUDOKU istället!

Läste en krönika i SvD idag och reflekterade över detta med nyårslöften och sånt. Jag får massor av frågor i min egenskap av viktcoach på MåBra och de handlar naturligtvis om det här med att bryta mönster och ändra vanor. Hur många nyårslöften har inte givits nu i dagarna som innebär mer motion och mindre mat!

Jag har inte gett mig själv eller någon annan några nyårslöften. Det är liksom bara att be sig själv om att få dåligt samvete när man inte lyckas hålla det. Nej, här får det bli små enkla dagslöften istället. Det kan vara svårt nog att klara av en endaste dag om den inte blir som man hade tänkt sig. Det behövs inte mycket för att stjälpa ambitionen över ända.

Huvudsaken är att vardagen blir någorlunda vettig, så det ska jag satsa på några dagar framöver - ja, alltså när det blir vardag igen. Idag är det ju liksom ingen idé eftersom det är fredag och det inleder ju helgen... På måndag är det egentligen lördag igen eftersom tisdag är röd. Haha, vardag blir det alltså inte förrän nästa onsdag och då är det bara tre dagar - äsch jag tror att vardag får gälla från den 12 januari...

Har varit ute idag!!!!!! Tja, ska man vara ärlig så var det väl kanske bästa sättet att vakna till liv efter en nyårsafton som slutade kl. 4 i morse, men himmel så skönt det var att få komma ut i friska luften igen.
Vi firade tillsammans med mamsen och Staffans bror och svägerska. Började med anklever till ett glas mousserande rosé (min favvodrink) Sen blev det hummer med Sancerre (mitt favvovita), därefter oxfilé provencale med ett rött bordeauxvin från 2001. Till dessert hade jag gjort en jordgubbsglassorbet som jag testade för att kunna publicera i MåBra så småningom. Alltid något i denna middag som kunde räknas som en aning nyttigt. Vilken sybaritisk nyårsafton - det är nästan så man skäms...

För att hålla oss vakna åkte "Kasta Gris" fram. Morsan var en hejare på att slänga dessa smågrisar omkring sig och Staffan kom sist till hans stora grämelse! Sen spelade vi Yatsy och Mats slog rekord i poäng. Inte där heller fick lillebror vinna! Vid 12-slaget tog vi champagnen - nja, det var inte äkta - med oss ut och tittade på alla fyrverkerier. Färdtjänsten kom för en gångs skull i tid, så mor åkte hem så ordentligt. Att vi andra inte kom i säng förrän 4 berodde på att lillebror ville ha revansch, men inte hjälpte det heller.

Idag efter långpromenaden spelade brorsorna schack och då äntligen fick den lille vinna, så nu är nyåret räddat! Lugnet har lägrat sig över vårt hem, Staffan sover i soffan, så här får jag sitta ifred.

Läste att den vanligaste maträtten på nyårsdagen är pizza och coca cola. Här blir det varken eller. Ska ut och rota i kylen och se vad vi kan skrapa ihop!