viktcoachen

Jag visste väl det - bara genom att skriva ner att jag skulle, så kunde jag inte annat än slutföra tanken. Dessutom är det jätteskönt och riktigt roligt när man väl kommer igång. Man peppar sig själv genom att vara "lite duktig" och då blir det även lättare att vara konsekvent med maten. Igår blev det en härlig omelett med några skalade räkor, en näve grovhackad rucola, en strimlad salladslök och lite riven mager ost.

Jag bjuder gärna på tipset att sprida ut till vänner bekanta (och föralldel även obekanta) att man har bestämt sig för att skärpa till sig. Det funkar!

Idag har både Eva och jag klämt de 2 kilona som vi skulle för att få boka golfresan, men nu har vi faktiskt ångrat oss och skjutit upp resandet till hösten. Nu får det inte hindra att vi håller kvar våra ambitioner - bara utmaningen i sig fick ju avsedd effekt.

Det är skönt, att det finns några "onödor" som jag inte har så svårt att avstå från. Våfflor ska ätas i en stuga i fjällen efter en skidtur, det bara är så! Eftersom jag dessvärre inte befinner mig i fjällen är det inga problem att avstå.

Däremot fick jag stålsätta mig vid jobbfikat. Sofia hade bakat en kardemummakaka som hon bjöd på, eftersom det är hennes sista dag hos oss. Det var min pappas favvokaka och det är ju sååååå gott, men med påskens utsvävelser i minnet, fick kakan gå fri från min framfart. Dessutom hade vi fått en stor chokladask till redaktionen, men även den fick vara, så idag är jag stolt över mig själv och stark i anden. Tror faktiskt att det får bli ett Pilatespass ikväll och kanske till och med några ryck i träningsmaskinerna!

Precis när jag skrev det där med styrketräningen for en tanke genom huv'et att "bäst att inte skriva det, då kan jag ju inte skippa det om orken tryter". Haha vem försöker lura sig själv nu? Bara därför får det stå kvar som ett motivationskludd till mig själv!

Jag är nykär! Föremålet för min häftiga förälskelse heter Oskar och vi har sovit tillsammans i natt. Han kom smygande mitt i natten och rullade ihop sig just i knävecket. Oskar är av rasen Brittisk korthår, han är väl sisådär 15 veckor gammal och fullkomligt bedårisk




Jag åkte till Uppsala igår och blev bjuden på en riktig påskmiddag med ägg, räkor, löjrom och sill till förrätt och lammstek med goda grönsaker till huvudrätt. Stina hade lagat en fenomenal nötpaj till dessert och det var inte bara vi båda som uppskattade den, utan även.......ja, just det, Oskar!!!




Kattungar ska vara lite busiga och Oskar är inget undantag. Dessutom är både han och hans bror alldeles förskräckligt bortskämda av sin matte Stina, så det är inte konstigt att de gärna uppehåller sig både på matbordet och i blomkrukorna.......



Helmer, den äldre och förståndigare brodern försökte uppfostra den lille, men jag tvivlar på att det får någon effekt. Är man Norsk skogskatt och ser ut som ett lejon, ska man väl ha ett visst övertag, och hjälper inget annat får man använda sin råstyrka och hålla fast det lilla fröet.....



Nå, jag tror att Helmer kommer att få ge sig när Oskar har vuxit ikapp honom och egentligen är de nog redan riktigt bra kompisar!



Påsken lider nu mot sitt slut och jag är hemma i min lya igen. Oskar fick jag lämna kvar hos sin matte, så i natt får jag sova ensam med mina drömmar....

Det var ju igår det var Påskafton - jag hade på nå't sätt förträngt det där, så jag insåg sent på eftermiddagen att jag varken köpt påskris eller plockat fram mina påskdekorationer. Å andra sidan blev det en långpromenad i kylan och det kanske var vettigare än att påskpynta. Men fy, så kallt det var. Det är ingen ordning på vädret i år! Till och med de stackars änderna såg frusna ut där de låg och plaskade i Årstaviken.

Jag sprang fram och tillbaka till tvättstugan också med min IKEA-kasse...Visst är det väl ett otroligt fenomen detta med tvättstugor och blå IKEA-kassar? Jag upphör inte att förvånas över att "alla människor" verkar använda dem till såväl ren som smutsig byk. Men säga vad man vill - de är i alla fall rymliga.

Idag ska jag åka till Uppsala och hälsa på min gamla väninna sedan studietiden. Stina har en Norsk skogskatt som heter Helmer och han trillade ner från balkongen i höstas - Stina bor 7 trappor upp, så snacka om att katter är tåliga varelser. Han överlevde fallet med diverse blessyrer, men är helt återställd. Nu har Helmer just fått en "lillebror" och jag måste bara inspektera det lilla livet medan han ännu är unge. Oskar är en Brittisk korthår, så det är fint värre! 

Stina och jag lärde känna varandra över grytorna i Uppsala. Jag glömmer aldrig när vi härjade i köket och lagade stuvad lake och andra konstigheter. Det blir nog mycket mat ikväll, så det är bäst att ladda med en långpromenad innan jag åker, sen packar jag nattmössan, kattleksakerna och kameran och drar norrut...

Jag hade laddat upp med påskgodis med tanke på alla påskkäringar, som brukar gå runt och dela ut små mer eller mindre välmålade kort med kycklingar i halva äggskal och sånt. Eftersom jag är ny i föreningen tänkte jag att det var säkrast att hålla sig väl med alla grannbarn, så det var en välfylld skål.

Hur korkad är man? Varför köpte jag inte godis som jag själv inte gillar? Varför köpte jag en massa skumharar, sockerbitar, sega råttor som är mina egna favoriter? Behöver knappast förklara det, antar jag.

Hörde ett radioinslag som handlade om folks inställning till påskkäringsbesök. Det finns de som tycker att det är tiggeri, och att föräldrarna borde se till att barnen inte klär ut sig, utan att man ska skrota denna gamla tradition. Stackars barn, är det bättre att de stannar hemma och sitter vid sina datorer eller framför TV:n och äter egeninköpt snask? Såna dumheter, låt barnen få vara barn så länge de kan och uppmuntra istället deras kreativitet. Tycker jag!

Nå, till mig kom inte en endaste liten påskkäring. Godisskålen stod länge kvar på skåpet, men frampå kvällen när jag insåg att barnen knappast skulle dyka upp, smakade jag en liten skumkantarell och sen var det naturligtvis kört. Sötsaker triggar mitt sötsug, så är det bara. Skålen är inte tom, men innehållet är klart decimerat. Kan man hoppas på att det dyker upp någon sent uppvaknad kärring idag istället och rädda mig från resten? Välkomna alla barn!

Som vanligt knallade jag till jobbet med Ipod:en i fickan och lurar på öronen. Jag har kommit på att det är bättre med lurar än proppar. Dels ploppar propparna ur så fort jag rör mig (kanske jag som har för små öron), men framför allt värmer lurarna gott, så man behöver inte ha mössa trots att vinden viner.

Jag borde bara spela in låtar med bra gå-tempo. Jag gillar att gå i takt med musiken och ibland funkar det inte. Blir det för slött tappar man fart och blir passerad på trottoaren och det vill man ju inte...;) Idag hade jag just gått om en tjej med klapprande klackar och så kommer ABBAs Chiquitita i öronen. Tänk dig själv att gå i takt med den...det går bara inte. Då får man tänka på annat och bara låta musiken rinna rakt igenom skallen.

MEN sen kom den gamla Van Halen-låten JUMP! Jäsiken, vad bra man traskar till den. Lite pinsamt bara när man inte kan låta bli att hojta med. Folk undrar säkert vad det är för galen gråhårig dam som plötsligt utbrister i ett ""JUMP"" och tar ett dubbelskutt på trottoarkanten.

I morse gick jag och funderade över det här med referensramar... Det blötsnöade och var ganska äckligt till en början, men halvvägs till jobbet upphörde nederbörden att ramla ner, och en blek sol gjorde tappra försök att ta sig igenom molntäcket. Plötsligt tyckte jag att det var ganska underbart!

Förra veckan hade vi ett hiskeligt väder första dagen, och då tyckte vi att det var härligt när vi åtminstone kunde se kontrasterna i backen da'n därpå. Hade vi haft sol första dagen skulle vi tyckt att det var bedrövligt den andra.

Sådär är det ganska ofta i tillvaron, eller hur? Man jämför med olika saker hela tiden, men tänker man till, kan man vända det mesta till något positivt. Missnöje över att jag "bara" har gått ner ett hekto, kan vändas till glädje över att jag inte har gått UPP!!! Om jag är sur över min förkylning, kan jag åtminstone glädja mig åt att det inte är ännu värre. Jag har i alla fall inte feber... Hotellet var risigt, men det var i alla fall rent! Jag missade precis bussen - ja, men då kunde jag ju gå till nästa hållplats och få ihop några steg osv, osv...

Eller hur???

Hemma igen från Alptoppen. Att få låna en dator på det hotellet var bara att glömma - jag undrar om de hade någon dator alls... Det var inget supermodernt 5-stjärnigt direkt, men jag var glad att få ett eget rum med både toalett och dusch - det var ungefär den nivån det handlade om. Frukostarna saknade både frukt och grönt, gröt och ägg, men det fanns vita frallor, marmelad, riktigt gräddig fruktyoghurt, feta korvpålägg och smarrig ost att njuta av, så det var bara att rätta sig i ledet och passa på och njuta istället för att reta sig. Några av oss gick ner till den lokala COOP-butiken och köpte egen frukt, så det löste sig ändå!

På skidsemester har jag egentligen bara ett måste när det gäller maten och det är Gulaschsoppa, så det blev den stående lunchen. Eftersom vi hade halvpension var det inte heller någon idé att försöka planera och tänka, utan bara att blunda och äta. Vad sägs om om 7 dagars 4-rättersmiddag med huvudrätter som schweinesteak, ostfondue, raclette och köttfondue? Jag vill i alla fall bara notera att all denna mat ändå resulterade i minus på vågen, så där inser man verkligen vad motionen har för effekt. Det var långa skidpass trots att vädret inte riktigt motsvarade våra förväntningar. På sydsluttningarna hade snön börjat försvinna, så på bilden nedan kan man ana vår transportväg hem på slingrande alpväg...

Om man händelsevis inte blev mätt, fanns det den sista skiddagen en grill uppställd utanför hotellet, där man kunde njuta av en korv, som var något av det godaste i den vägen jag har smakat - ja, jag smakade bara en bit av den här snurran, men det kunde ha gått ner betydligt mer...


Nu är det bara att inse, att det inte går att proppa i sig på det här viset i fortsättningen, men hela min kropp längtar efter fisk eftersom det inte fanns på matsedeln på hela veckan. Man kan undra om de äter Omega3-kapslar hela den schweiziska befolkningen, eller om det bara är skidturister som anses kunna leva utan fisk?

Jag har sällan eller aldrig omgett mig med så mycket manligt sällskap som den här veckan (och nu pratar jag dagtid...;)). Tack alla grabbar för många sköna åk i pisterna och trevliga turer i liftarna och en och annan svängom på dansgolvet.

Datorn hemma är fortfarande havererad, så idag gör jag en blixtvisit på jobbet och kan inte låta bli att kika in här. Sus undrade hur det går för Eva och mig och bokning av resa...ja, gissa varför jag inte skrev om det??? Vi hade slarvat båda två, så bokningen får vänta - tur att det var båda i alla fall. Skam den som ger sig, det ska bli bättre!

Nu åker jag till Alperna imorgon, och motion lär det bli gott om, men troligen även mat. Halvpension innebär väl att man måste äta upp allt man blir serverad, eller hur?????

Får se om det finns en lånedator på hotellet - på bilderna ser det ganska enkelt ut...så det kanske blir lugnt på den här sidan ett tag. Kameran är i alla fall nerpackad, så det går att dokumentera en del tokerier!

Tjong i medaljongen!

Igår hade vi en spännande match mot SATS. Johanna stod på morgonen på reservplats 17 och jag på plats 16 för att komma med på ett pilatespass. Efterhand under dagen försvann en massa bokningar och en kvart innan vi skulle gå, försvann den sista köplatsen. Jag har aldrig testat Pilates tidigare, så det var en ny och nyttig erfarenhet. Tänk, att det går att hitta nya muskler i kroppen som får en chans att ömma.

När jag kom hem efter passet, hade "katastrof 2" för dagen inträffat. På något oförklarligt sätt hade min stora tulpanvas havererat, så det var vatten typ överallt, och små elaka glassplitter satt som vassa nålar i den våta duken.

Vad är det som händer i mitt liv? Är det någon som försöker säga mig något? Jag tyckte att det räckte med den pajade datorn... Hur kan en stor vas bara rasa sönder när ingen är hemma? Visserligen såg blommorna lite ledsna ut, så det var väl dags att slänga ut dem, men så sura kan de väl knappast ha blivit, att de stampade ut botten för att få komma därifrån???

Jodå gaveln blev avklädd igår kväll, men det tog sin lilla tid och ryggen är inte så glad idag! När jag äntligen fått den på plats, hittade jag en liten papperslapp som informerade mig om att jag borde kolla så att det inte sitter några metallklamrar på undersidan som kan skada golvet. Sorry golvet, men det bli inget av med den kontrollen - jag lyfter inte på kolossen!

I morse inträffade en ny katastrof i mitt liv! När jag stod i badrummet, hördes en märklig alarmsignal inifrån mitt lilla arbetskrypin. Det var datorn som skrek något obegripligt, och sedan  blev skärmen alldeles svart... Jag undrar om jag har någon elak datorkäkargubbe i mitt hem - detta är den tredje datorn som pajar på mindre än 2 månader.

Jag undrar om jag håller på att bli alldeles förvirrad. Imorse var jag helt på det klara med att jag skulle till frissan idag, men 12.50, när jag började bli lunchsugen kom jag plötsligt på att "HJÄÄÄLP, jag ska vara hos frissan 13.00".
 
Med långa benet före och ett rött äpple i munnen som en annan julgris, klev jag 13.01  in hos Sabine som log milt.
13.48 gick jag ut därifrån, och tillbaka bland mina kamrater konstaterades att håret hade blivit längre, trots att det låg massor av vita tussar på golvet hos Sabine. Hon är duktig hon, som kan trolla!

Yess, det blev 14000 steg igår och en riktigt rask promenad. Mötte en gammal arbetskamrat vid Tantolunden som hade tagit Tvärbanan i ena riktningen. Ingen dum idé egentligen - på så sätt kan man få lite mer omväxling på sina promenader. Ska prova det nån gång!

Till jobbet byter jag gator ibland, men det går ju inte att variera i det oändliga...

Imorse kom min sänggavel. Jag hade betalat för transport in i sovrummet eftersom den är rysligt tung och jag inte har en chans att bära den själv. Det kom 2 "glada gossar" och jag bad dem hövligt att "klä av" well-pappen i entrén så att vi skulle slippa allt lortigt papper i sovrummet som var nydammsuget. Nehej, det ingick inte i deras jobb...??? Då föreslog jag att jag kunde slita av papperet själv, men si det hade de inte tid att vänta på (2 minuter). Hur svårt kan det va'?

Jag hade inget val, så nu står möbeln i sin pappkartong bakom min säng... Jag vet åtminstone vad jag ska roa mig med ikväll. Jag ska ägna promenaden hem åt att fundera ut hur jag ska gå tillväga rent praktiskt. Wish me luck...!

Jag sa ju att jag inte vill bli förkyld igen! Jag har upprepat detta som ett mantra och kombinerat med lite röd solhatt och än så länge har det gått vägen. Lite seg, men fortfarande på benen...

Har just sett Jörgen Auckland gå i mål efter att ha kört Vasaloppet - snacka om prestation! Oscar Svärd som kom trea, hade lite förkylning i kroppen sa han, men körde ändå....själv har jag avbokat aerobicspasset och ska ta en promenad istället............hm ja, det är lite skillnad!

Visst är det fascinerande att se dessa tusentals människor som kämpar sig igenom 9 mil i ett före, som för de bästa är OK, men för de stackare som ligger en bit längre ner i fältet måste vara hopplöst tröttsamt. De hade ju inga spår alls att köra i, bara modd, och ändå ser de flesta glada ut, men det kanske bara är när TV-kamerorna kommer i närheten!

Nä, nu är det bäst att ge sig ut, så att inte promenaden också blir avbokad. Igår blev det bara 3500 steg mellan spisen och kylskåpet, så nu finns det ingen återvändo!