Jaja, jag veeet
Jag har varit jättedålig på att skriva, men ibland är livet inte riktigt som man själv önskar. Stå här och försöka vara rolig eller klok, när man helst vill dra ett täcke över skallen, är inte inspirerande - varken för dig eller mig. Alltså gör jag som enklast - sticker huv'et i sanden och låtsas som allt är ganska OK.
Nåja nu kanske det inte är så illa som det låter, men ibland blir det bara lite för mycke' - av allt! Då får man faktiskt lov att prioritera lite i sin vardag och använda energin till det som är mest väsentligt, och dit hör kanske inte bloggandet direkt, eller??? Fast det är ju onekligen rätt kul när man kommer igång.
Imorse tog jag i alla fall gud i hågen och plockade med mig kameran för att föreviga Stenbecksgranen på Skeppsbron. Just när jag gick hemifrån insåg jag att det regnade, och rusade då tillbaka för att hämta ett paraply. Jag hittade bara ett i hastigheten, och det var kanske inte det mest lämpliga för en viktcoach, men nöden hade liksom ingen lag om jag skulle hinna till tåget!
När jag klev av vid Slussen och steppade upp för trapporna, ökade strilet till hällregn, så när jag kom inom fotoavstånd, var det inte läge att kränga av mig ryggan och fiska upp kameran. Det var bara att streta mot vinden med paraplyet som sköld. Visserligen en en tämligen vek sådan, men ändå.
Väl framme på jobbet kände jag mig trots paraplyet som en underdrift till blöt katt. Med tacksamt bistånd från min närmsta omgivning kunde jag ikäda mig ett par torra, lånta brallor. Mina egna hänger nu på Solans element... Vad gjorde man utan sina arbetskamrater!
Nåja nu kanske det inte är så illa som det låter, men ibland blir det bara lite för mycke' - av allt! Då får man faktiskt lov att prioritera lite i sin vardag och använda energin till det som är mest väsentligt, och dit hör kanske inte bloggandet direkt, eller??? Fast det är ju onekligen rätt kul när man kommer igång.
Imorse tog jag i alla fall gud i hågen och plockade med mig kameran för att föreviga Stenbecksgranen på Skeppsbron. Just när jag gick hemifrån insåg jag att det regnade, och rusade då tillbaka för att hämta ett paraply. Jag hittade bara ett i hastigheten, och det var kanske inte det mest lämpliga för en viktcoach, men nöden hade liksom ingen lag om jag skulle hinna till tåget!
När jag klev av vid Slussen och steppade upp för trapporna, ökade strilet till hällregn, så när jag kom inom fotoavstånd, var det inte läge att kränga av mig ryggan och fiska upp kameran. Det var bara att streta mot vinden med paraplyet som sköld. Visserligen en en tämligen vek sådan, men ändå.
Väl framme på jobbet kände jag mig trots paraplyet som en underdrift till blöt katt. Med tacksamt bistånd från min närmsta omgivning kunde jag ikäda mig ett par torra, lånta brallor. Mina egna hänger nu på Solans element... Vad gjorde man utan sina arbetskamrater!
Kommentarer
Trackback
