viktcoachen

Läste en krönika i morgontidningen idag som fick mig att tänka till litegrand. Vi jagar efter lycka hela tiden, ibland kanske så ivrigt tt själva lyckojagandet blir en stress. Det kanske hör till att vara lite olycklig ibland när man är människa, och inget att vara rädd för heller. Kanske till och med att lyckan blir större när man är nere och vänder i lite deppighet då och då. Man uppskattar tillvaron så mycket mer - jag har bestämt funderat över det här tidigare...

Det här tangerar även tanken med vår ständiga vikthets. Några få extrakilon är inte hela världen så länge som man mår bra och orkar motionera. Blir kilona alltför många mår vi inte bra - varken fysiskt eller psykiskt och då är det upp till oss själva att bestämma oss för att dra i bromsen. Var gränsen går måste du och jag avgöra själva. Visserligen kan vi ta hjälp av BMI och midjemått och midja/höftkvot, men spannen är breda och var inom gränserna vi vill ligga, får vi själva känna efter.